Jag har självklart inget svar på den frågan
Men jag kan spekulera i den mytomspunna Döden
Döden får mig verkligen att inse hur lätt vi människor försvinner
Vi är känsliga - fysiskt, psykiskt och kanske även andligen
Döden och livet efter döden är känsliga frågor
Inte många vill prata öppet om det, om vi inte talar i religiösa termer, eller andliga termer
Den andra vägen att nå döden är via skräck - vampyrer, spöken, zombies, varulvar, mördare och "boogieman", you name it
Skräcken runt döden är populära teman i böcker och filmer.
Men i verkligheten slår vi dövörat till när döden kommer på tal
Och ändå är det den enda garanti vi har här i livet
Det enda vi vet med sökerhet ska hända en dag
Vad är det nu för fenomen vi gett namnet Döden?
Enda definitionen vi har är "total förändring"
Är det därför vi människor är så rädda för förändring?
Är det därför vi måste skydda den döde i form av olika begravningar?
Skydda och bistå den döde i denna totala förändring?
Är det därför vi hittar på så många myter om döden och livet efter döden?
Om alla dödsriken och gudar/gudinnor som ska ta hand om oss, eller plåga oss?
Och en garanti, eller ett hopp, om att nästa generation hjälper mig?
Eller ett hopp om att den gamla generationen ska välkomna mig på andra sidan, för jag hjälpte dem över?
Bakgrundsbild Näsåkers kyrka och bilden ovan är ett övergivet hus i Långvattnet, sommaren 2009
